Fira det som firas kan

En fin tradition
Mina föräldrar träffades när dom var 17 år gamla och var fast klistrade efter det i de fyrtiosju år som dom var gifta. Dom var verkligen det absolut perfekta paret, dom var vad man kallat för en match made in heaven.  Dom var så kärleks- och respektfulla mot varandra och dom skrattade nästan konstant i alla år som jag kan komma ihåg. Men när jag var femton så fick min mamma cancer och dog inte så långt efter det att diagnosen vart fastställd. När mamma dog så trodde jag helt och hållet att pappa skulle försvinna inte kort därefter med anledningen att hans hjärta var krossat. Hur ska man helt plötsligt kunna leva utan någon som man växt ihop med under nästintill hela hela sitt liv. Jag kan inte tänka mig något värre än att min man skulle dö nu och vi har bara ("bara") varit gifta i tretton år, och bara det känns som en livstid, hur levde jag ens en gång innan han kom in i mitt liv? 

När mamma dog så sa pappa att han ville ta med mig någonstans. Så vi åkte in till Sundsvall en eftermiddag, vi gick runt och strosade på gatorna, kollade i skyltfönster, och pratade om livet och döden . Listigt styrde pappa våra steg till en liten restaurang i Sundsvall, det visade sig efter ett tag att det var på denna restaurang som han och mamma hade sin allra första dejt. Så efter detta och mammas död så går vi dit på deras årsdag, vi tänkte först att gå det p å årsdagen för mammas död, men det kändes för sorgligt så vi bestämde oss för att gå på en glad dag istället, så som deras bröllopsdag! Den måste ju fortsätta firas även om inte alla kan komma på firandet.